mullig men gullig
Jag har, sen jag införskaffade min mixer i december, för första gången använt den.
Yepp. Ni hörde mig, jag har precis gjort en måltid på mindre än 5 minuter som både är nyttig och fettsnål.
Åh fina mixer, tills ett fabrikationsfel/olycka skiljer oss åt - sannolikheten är ganska stor om jag känner mig själv.
På tal om att känna sig själv, när jag såg bilderna från helgen var det svårt att undgå att jag blivit lite rund och go. En låång vinter, en dålig karaktär och för många matkompisar.
Ni vet att jag gillar er men vi MÅSTE sluta ses på det hör viset, ta mig och Anna till exempel:
Ost.
Gärna 3-4 olika sorter med alla dess tillbehör.
Alltså varje gång rullar jag praktiskt därifrån, ojandes över mitt magont och lovord om att ALDRIG mer äta ost.
Sen kommer dem, ostsvettningarna och cravringsen efter att få sitta med sin bästa och bara prata och moffa ost i massor.
Ouss.
Sen har vi Sofia.
Jag känner ingen person som är så liten och som kan kränga så mycket. För det gör vi, kränger.
Hon är dessutom en mästarinna på att hitta nya begär då hon kan laga vadsomhelst - typ rulltårta.
Har svårt för bakverk men inte när det kommer till husmori.
Min nya matkompis är Jenny, det slog mig i söndags att jag hetsäter (haha förlåt) när jag är tillsammans med henne. Det tog mig lång tid och iaktagning innan jag kom i underfund med hur hon gör. När en annan tar en tugga, TUGGGAR maten kanske en 3-4 ggr, sväljer, tar ett andetag och seeen tar en ny tugga då är Jenny uppe i två, kanske sin tredje tugga SAMTIDIGT. Hon hamstrar alltså.
Jag älskar mat.
Jag älskar mina kompisar.
Men.
De är smala och snärta, inte en hint av underhudsfett eller valpfett någonstans - till skillnad från mig.